Att följa sina barns utveckling är lika magiskt varje gång. Att först vänta på de stora motoriska framstegen som vända sig, sitta, stå och gå, att få höra de första orden, blåsa på de första skrubbsåren; allt är lika underbart.
Och de slutar ju inte växa och utvecklas. Att få lyssna på en nästan-fyraårings funderingar, äta maten som sjuåringen och hennes kompis tillrett helt själva eller för den delen diskutera varför man ska hjälpa till hemma, uppmuntra små trötta ben att ta några steg till, natta om små sömnvägrare eller beundra ytterligare ett förskoletillverkat halsband, allt detta är kärlek och vägen till att hjälpa barnen bli fina, ansvarsfulla vuxna med självkänsla, självförtroende och empati. De är ljuvliga, mina tre växande ungar!!!
